Hej! Vi har haft en helg utanfor Sao Paulo, i en mindre by cirka 1,5 timmar fran Sao Paulo. Vi var dar tillsammans med var host fran CouchSurfing och hans kompis. Tva filurer som vi kan saga EN HEL DEL OM. Den ena varre an den andra vill vi lova. Men vi aterkommer till det. 

 

Vi akte till en liten by vid namn Puribe och kollade in en tom och vacker strand dar vi ocksa at en fantastisk seafood-gryta. Efter det blev vi inbjudna till nagon slags opening for nagon ny affar, en bekant till var Host som oppnat en ny surfingbutik. Dar fick vi vin och ost och kollade pa matchen, och fick spela pingpong och biljard.

 

Sedan var det dags att leta hotell, vi delade alla fyra pa ett rum men det gick over forvantan. Dagen darpa begav vi oss till en flod dar vi skulle paddla och ja... Det ar intressant med en man pa 150kg som ska forsoka ta sig i en liten roddbat om vi sager sa. Och hans kompis, hissen gick verkligen inte hela vagen upp hos honom. Vi rodde denna bat i ungefar 15 minuter, sen gav vi upp. Det funkade liksom inte. Var host som vager 150kg kom pa den briljanta iden att hoppa i vattnet. Vi vill inte direkt pasta att vi tyckte den iden var sa varst genomtankt. Men han kom i baten igen, otroligt nog. 

 

Nar vi antligen fick avsluta denna lilla misslyckade roddtur var det dags for lunch efter en liten promenad langs klipporna och sedan hemfard. Visst later det trevligt? Det var det, med omgivningen och allt. Men vart sallskap har gett oss en svangom utan dess like;

 

Den ena, det vill saga var Host, forutom att han ar en storvuxen man ar han ocksa en hogljudd man. Man vill inte hamna bredvid honom vid middagsbordet av flera anledningar. For det forsta pa grund av ljudnivan, for det andra sa far man en hujeda mig sa stenhard small pa armen. Fraga oss inte varfor men vi anar att han blir pa tok for exalterad av sina egna berattelser att han maste dela med sig genom denna gest. Och pa tal om egna berattelser, vi har da aldrig sett pa maken till en mer sjalvupptagen och sjalvgod. Men, han ar anda oerhort generos. Nu nar vi inte har nagot alarm langre har han varit sa snall och oppnat inte bara den ena, utan bada skinkorna mest hela natten och det har vibrerat, Oj, vad det har vibrerat i vaggarna nar han slappt loss i brallan. Elin vaknade en gang och trodde det var jordbavning.

 

Sedan tror vi han har lite problem med att uppskatta sin egen kroppshydda och dess konsekvenser. Vi forsokte en gang flika in att vi haft denguefeber och ar lite oroliga over att bli bitna igen. Varpa denna man konstaterar att det ar lika troligt att fa denguefeber i denna djungel som att han skulle fa en akut hjartattack har och nu. Men, en man i den formen... det ar liksom JATTEHOG risk att han skulle fa en akut hjartattack har och nu.  

 

Den andra, kompisen till var Host. Dar har En liten spinkig sak pa 22 ar. Som sagt, hissen gick inte anda upp, hastarna hade sprungit langt fran hagen och skruvarna foll ur flera decennier sedan. Han hade ocksa en rost likt en operasangerska i malbrottet. Dessutom var han som en enda lang spagetti. Och han ville garna pavisa detta. Till och med i roddbaten nar vi forsokte fa en 22-aring och en 40-aring att forsta hur man ror ville han exploatera sina konster genom att lagga upp ett ben pa var sida av baten. MEDAN vi rodde. Alltsa, benen, UNDER sin paddel, MEDAN han forsokte ro. Men en eloge till hans forsok att ro, vi fick atminstone varsin blot dusch under resans gang tack vare hans markliga aktiviteter. 

 

Och hor sedan, vi bada (Elin och Zandra) vaknade till liv nagon gang under natten. Troligtvis var det fejk-jordbavning igen. Under halvt slutna ogon kunde vi urskilja en skugga i skraddarstallning med det storsta leendet och mest uppsparrade ogonen denna jord nagonsin skadat. Han satt alltsa, i natten, och stirrade pa oss. Lagom skrammande att somna om efter det. 

 

Men, han var i alla fall en glad prick. Sa glad att han faktiskt skuttade runt. Nu tror ni vi overdriver. Men nej. Han SKUTTADE. Mest hela tiden. In i varje rum. Direkt nar han vaknade ville han ocksa dela med sig av en SUPERROLIG historia. Han hade namligen dromt, pa engelska! Kan ni forsta vad roligt man kan ha i drommarnas varld, va.. Han bad ocksa om att fa ta otaliga foton med oss. Men han hade ingen egen kamera med sig.

 

Som sagt, vi skulle nog kunna agna de har tva personerna flera inlagg men valjer nog att avsluta har, det ar nog en del av denna resan vi helst glommer bort (om mojligt). Vi aker imorgon till Rio, till Herica som vi traffade i USA. Dar bor vi tillsammans med henne och hennes mamma i nagra dagar och kommer sakerligen ha det riktigt gott. Till dess, ma val! Ps, bildbomd nedan.

  

Fiskehamnen i Puribe.