Runt 19 torsdag kväll begav vi oss från La Paz mot Uyuni och saltöknen. Vi hade propsat på att boka platser på bussen, nummer 1 och 2. När det var dags att åka hade tydligen företaget tagit sig friheten att nedgradera oss till plats 7 och 8. Nähä! Den lätta gick vi inte på. Elin hävdade bestämt att hon trodde det berodde på att bolivianer var mer värda än turister. Hon försökte peka med alla fingrar. Vi hade inget val än att hota med dåliga referenser på nätet och då gav sig bussvärden, vi fick vår vilja igenom!

Mot Uyuni! Skrek vi och upplevde nu vår hittills kallaste bussresa. Efter några timmar kom en äldre kvinna och la sig i mittgången bredvid Elins fötter. Inga konstigheter alls.

Alla dessa strejker som skapat blockader längs hela Bolivia skulle såklart ställa till det även för oss. Väl framme i spökstaden Uyuni fick vi inte åka hela vägen fram, nej då stod 5 personer på vägen och blockerade för bussen. Vi blev avsläppta 30 min utanför stan och fick gå i kylan. Inte en människa syntes till och där stod vi två, något nyvakna och förvirrade. Till slut hittade vi en 'restaurang' med frukostmöjlighet. Gissa om brödet från 1970 smakade färskt! För att inte tala om Elins stuvning, tomatsås med äggslams. Säkert champinjon på burk också. 

Men! Vi är inte de som är de! Vi hittade till slut en kvinna som hjälpte oss med vårt nästa mål; saltöknen. Många hade förberett oss på en minst sagt kylig 3-dagars tur, vi var dock beredda med alpacka-ull på kroppen och knoppen.

Nästa stopp, saltöknen, vår guide Jose Luis och 4 nya bekantskaper!